Time, friend or foe?

Inser att det var sjukt längesen mitt senaste inlägg så jag får väl försöka ta mig samman och klottra ner några rader. Min blogg har helt enkelt blivit något som jag fasar, känns som att man försöker att glömma bort vissa delar utav sitt liv och utav det förgångna men så fort som man klickar upp denna sida så står det helt plötsligt skrivet mitt framför ögonen på en.

Har nyligen insett att i juni så kommer det vara ett halvår sedan JJ dog. Vilket känns väldigt overkligt. På ett sätt så känns det som om det inte gått någon tid alls. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att slå hans nummer (som jag förövrigt fortfarande har lagrat i min telefon, fråga mig inte varför för jag har ingen aning) och jag blir alltid lika chockad och förvånad när jag hör den där kalla kvinnorösten som upplyser mig om att; " abonnenten går inte att nås för tillfället".
Men på ett sätt så känns det som om det har gått flera år. Jag kan ärligt säga att jag inte är samma människa idag som jag var för ett år sedan, eller ens ett halvår. Vet inte om det är till det bättre eller det sämre men jag vill tro, och hoppas på det första. Åtminstone så är jag väl lite klokare i alla fall, kanske till och med för klok för mitt eget bästa. För om man inte vågar riskera någonting på grund av att man är rädd för följderna så vågar man heller inte leva fullt ut.
Jag har beslutat mig för att försöka vara mindre bitter, man tjänar ingenting på att gå omkring och tycka synd om sig själv och beklaga sig över människors uppföranden. Man får försöka att ta dem som de är istället och sluta förvänta sig så mycket av dem. Man får skapa sin egen lycka så att säga, och inte bara förlita sig på att andra ska göra en lycklig. Så med detta sagt, så borde man kanske försöka att inte vara så hård och dömmande och ge folk en andra chans, fast denna gång då utan några större förväntningar.. tål att tänka på om inte annat.

Idag ska jag åka in till Norrköping med evelina men hon slutar inte förrän vid halv tolv, så nu sitter jag här och rullar tummarna och väntar och väntar. Känns en aning surt att åka in när man inte har några pengar, man känner sig så begränsad och det absolut värsta jag vet är att gå på stan när man inte kan köpa någonting! Det är alltid då man hittar de bästa sakerna också, bah! Nej nu är jag bitter igen, hmm var tydligen väldigt lätt att falla in i de gamla spåren.. Men man kan ju inte utföra underverk på såå kort tid och särskilt inte med en otroligt envis indietjej, nej nej detta måste vi nog ta sakta, bit för bit.