Ensam är stark?

Nu har mitt hem blivit beslagtaget av en massa människor i kostym.. Mamma som har ett SKTF möte här, pågick hela gårdagen och så även nu idag. Aldrig roligt när man går upp på morgonen i sin stora T-shirt och rufsiga hår och möter en massa frågande blickar ifrån uppsnoffsade människor i obekväma kläder.. Jag går omkring här i någon slags höstdvala med hörlurarna i öronen och högsta volym på jämt och ständigt, kanske för att försöka fylla mitt liv med någonting annat än rädsla och sorg och vad är då inte bästa motgiftet om inte musik?

Jag börjar få lite kalla fötter, fick någon sorts panikattack igår om att det inte är så långt kvar tills jag ska iväg och backpacka i Asien. Samtidigt så längtar jag otroligt mycket efter det men det faktum att jag ska resa iväg helt själv gör sig hela tiden påmind och skrämmer mig en aning. Jag är säker på att jag kommer att klara det men jag är precis lika säker på att det kommer att finnas några jobbiga stunder där jag kommer att längta hem och inte minst efter evelina, som hur otroligt det än låter, inte ska följa med mig.

Är det trots allt som vännen Krunegård säger, att ensam är stark?