Den stora vinterdepressionen har verkligen drabbat oss alla hårt. Precis alla mina vänner känner av den, vissa mer än andra. För mig så betyder denna period mycket Elliott Smith, Antony and the johnsons och en hel del vin.
Nu när jag sitter fast här mitt ute i ingenstans i två hela veckor så har jag bestämt mig för att verkligen ta tag i mitt liv, rensa ut allt och alla som gör mig ledsen eller upprörd, eller bara har en dålig påverkan på mitt liv. Känns en aning egoistiskt men ibland så måste man få vara lite egoistisk för att överhuvudtaget kunna orka med att leva. Jag började med första fasen igår, det var inte lätt på något sätt men det var som sagt nödvändigt, och jag tror nog att vi båda vet om det, även om vissa är lite mer trögfattade än andra. Det är ganska så otroligt att två människor som är helt olika varandra på alla sätt och vis ändå kan inbillar sig att det kan funka, att de är undantaget. Men vid en tidpunkt så kommer man bara till det där valet, där det gäller att antingen följa med skeppet så länge som det bara går men som man vet till slut kommer att sjunka ner till djupet och för evigt bli liggandes där i sin vattengrav eller också så hoppar man i en livbåt, seglar iväg och sedan på avstånd ser det försvinna ner. Inget av dessa val är lätt, jag vet inte ens vilket som är rätt, allt jag vet är att jag har tagit ett beslut och jag tänker hålla fast vid det.
Fas två kommer att vara om möjligt ännu jobbigare och jag är inte redo för det riktigt än. Känns dessutom som värsta möjliga tidpunkt för det. Men tiden har ju aldrig varit på min sida innan så varför inbilla sig att det kommer att vara något annorlunda denna gång. Istället så bidar min tid och hoppas på ett mirakel.
